Reseskildringar

Ingela Berglunds skildring av resan 2018

Ingela på fortbildningsresa i Indien

När jag läste på universitetet åkte min klass till Indien för att skriva
sina D-uppsatser. Jag valde att ej följa med. Dels handlade min uppsats ej
om hinduism och dels hade jag magproblem som jag ej ville utmana
ytterligare. Idag har jag undervisat i religion i 18 år. Jag har besökt
buddhistiska, kristna och muslimska länder men aldrig Indien. Vilket jag
alltid velat. Så kom erbjudandet. Och fast hela mitt intellekt skrek ”Det
går inte!” sa min känsla att jag ville göra detta. Jag ville uppleva det
jag pratat om varje höst i mitt yrke. Jag ville se om kastsystemet lever
kvar i praktiken? Hur hinduerna ser på gud och målet med livet? Om de
utövar sin tro så levande som det beskrivs? Och här skulle jag får vara
bland utövarna och civilbefolkningen, vilket man aldrig lyckas med som
turist.

Resan var en stor utmaning för mig. Min bacillskräck, dåliga mage (som
klarade sig hela resan), synen av alla fattiga och deras enkla
levnadsstandard var påfrestande. Men såklart också så nyttig upplevelse.
Under resan fick jag se så mycket som jag aldrig kommer glömma. Jag
samtalade med så många hinduer och andra kunniga människor som öppet
svarade på allt jag frågade. Det är en ovärderlig skatt jag bär med mig in
i klassrummet. Jag ångrar inte en sekund att jag genomförde denna
fortbildning. Nu när jag varit hemma tre veckor har jag börjar sortera och
smälta alla intryck. Jag anser att alla religionslärare bör besöka Indien.
Det religiösa landskapet går ej att förstå innan man sett det.

~ Ingela Berglund
Lärare i religion och historia
Prins Wilhelmgymnasiet, Flen


Willy Pfändtners reflektioner, resan 2018

På vandring i Krishna-land

Willy Pfändtner, Religionsvetenskapslektor och reseledare

Vi anlände till New Delhi, Indira Gandhi Airport, på morgonen den 27 oktober. Några timmar senare befann vi oss i ett tältläger i Madhuvan, ca 150 kilometer söderut efter en förhållandevis behaglig taxifärd. (Trafiken i Indien kan te sig kaotisk.) Madhuvan är den första av de tolv skogar (sanskrit: vana) som passeras under den månadslånga pilgrimsvandringen Vraj Mandal Parikram, som vår grupp från Sverige anslöt sig till höstlovsveckan 2018. Fast numer är det inte så mycket skog kvar. Det mesta är ett intagande jordbrukslandskap med skogsdungar, ett antal mindre sjöar och berg. Vandringen går genom den trakt som kallas Vrajabhumi, ett 3800 kvadratkilometer stort område mellan Delhi och Agra. Detta är helig mark, för det var här som Krishna uppenbarade sina lekar (sanskrit: lila) för femtusen år sedan. Varje plats är kopplad till berättelser om Krishna och hans vänner, hans älskade Radha, hans föräldrar och alla andra som ingår i hans lila. Landskapet ses inte som en del av denna värld utan som identiskt med Krishnas översinnliga boning. Allting här – träd, sjöar, berg, ja, till och med gräs och stenar – står i relation till Krishna och är därför inte skilt från honom.

Under 70- och 80-talen besökte jag ofta den här delen av Indien men vistades då mest i staden Vrindaban. Jag fick aldrig tillfälle att gå på pilgrimsvandring. När jag blev tillfrågad att följa med som akademisk guide på en fortbildningsresa för religionslärare tackade jag därför ja. Som lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola har jag tidigare under flera år haft lärarlyftskurser i österländska religioner, så jag såg detta som en ypperlig möjlighet att delta i denna vandring samtidigt som jag kunde dela med mig av mina kunskaper.

Tältlägret var imponerande välorganiserat med avdelningar för bad och toaletter. Utsökt mat serverades, och det fanns ett gigantiskt tempeltält för att rymma de 1500 pilgrimerna, inhysta i mängder av färggranna tält utrustade med elektricitet för lampor och fläktar. Oftast var lägret uppfört för en enda natt, varefter det monterades ner och flyttades till anhalten för natten efter nästkommande natt i ordningen. Det var alltså två uppsättningar tält med tillbehör som alternerade. För mig var det mycket inspirerande och givande att möta dessa hängivna pilgrimer från alla delar av Indien. Även från Nepal, Thailand och Myanmar, samt en mindre grupp från Ryssland, Europa och USA.

Vi vandrade ca 20 km per dag, besökte byar med tempel och stannade för att lyssna till berättelser om Krishna, knutna till de särskilda platserna. Hela upplevelsen var som att gå in i en annan verklighet, att för en vecka ta en paus från de vardagliga rutinerna och gå in i Krishnas värld, med de stämningar och känslor som den hyser. För en Krishna-bhakta är inte målet att sammansmälta i en opersonlig enhet med brahman, utan att utveckla sin unika, extatiska kärleksrelation till Krishna, en enhet i kärlek. En sådan här vandring ses som ett steg på vägen mot, och en försmak av, en sådan fulländning. Men den är paradoxal genom att den samtidigt innebär fysiska umbäranden. Många pilgrimer gick barfota, eftersom man inte bör trampa på den heliga marken med skor på fötterna, men inte alla klarar av en sådan askes. Och att vandra 20 km varje dag, till viss del i hetta och gassande solsken, tar på krafterna. Man startade före sex på morgonen för att undvika alltför lång tid i solen. Men vi hade också ett par dagar då vi inte vandrade utan stannade på någon särskilt betydelsefull helig plats med flera tempel. Under veckan fick jag också tillfälle att föreläsa om områdets historia samt om olika religiösa traditioner i Indien, särskilt sådana som varit knutna till just den här delen av Indien.

Det var en fantastisk upplevelse att få vara med på den här vandringen, och jag ser fram emot kommande tillfälle under höstlovet 2019. Min ambition är att förkovra mig ytterliga och utveckla min presentation så att medföljande religionslärare kan berikas genom en fördjupning av sina kunskaper om hinduismen i allmänhet och den tradition som kallas vaishnavismen i synnerhet.

~ Willy Pfändtner
Religionsvetenskapslektor och reseledare